Ett av de främsta hjälpmedlen en jägare kan ha är en eller flera jakthundar, och när det kommer till älgjakt finns det ett flertal hundraser som lämpar sig särskilt väl och som länge har använts för just det ändamålet. Dessa hundar brukar kallas för just älghundar, och det handlar mer specifikt om sju olika hundraser, som tillhör gruppen nordliga jaktspetsar. Dessa är jämthund, hälleforshund, hedehund, karelsk björnhund, grå och svart norsk älghund samt svensk vit älghund. Tre varianter av lajkor, rysk-europeisk lajka, västsibirisk lajka och östsibirisk lajka, används också för älgjakt, men är vanligare som fågelhundar.
Älghundar kan användas på en rad olika sätt vid älgjakt, men ett av de vanligaste är så kallad jakt med löshund, som innebär att hunden fritt får följa de doftspår efter älg som hunden får upp. När hunden kommer ifatt älgen ställer den sig sedan och skäller för att älgen ska stanna kvar, medan jägaren kan smyga sig fram och inta position för att skjuta. En älghund kan också användas som ledhund – då får hunden följa villebrådet på samma sätt som vid lösjakt, men hunden är fäst vid en lång lina så att jägaren kan hålla takten. Vid denna typ av jakt skäller inte hunden, eftersom jägaren kommer fram samtidigt som hunden.
Eftersom hundarna är en så viktig tillgång för en jägare är det viktigt att hålla dem vid god hälsa genom att ge dem tillräckligt med näring, se till att de får tillräckligt med sömn och att de får leka och ha roligt när de inte jobbar på jakt. Man får dock inte heller glömma bort att ta hand om sig själv, och om man skulle känna de första symptomen till förkylning inför en jakt, till exempel feber, kan det vara en bra idé att kontakta en läkare så snabbt som möjligt.
Jämthunden är den vanligaste typen av älghund i Sverige, och är inte bara populär som jakthund, utan även som sällskapshund. Rasen har sitt ursprung i Jämtland och Härjedalen, så som namnet antyder, och rasen har sannolikt funnits under hundratals år där. Det var dock inte förrän Svenska Kennelklubben bildades år 1889 som man började försöka beskriva de olika hundtyper som fanns i Sverige, för att urskilja vilka som kunde bli egna raser. När man jämförde jämthunden med den norska rasstandarden för deras älghundar hittade man flera skillnader, och man insåg att jämthundarna skulle räknas för sig.
